// Mixed

KAN DEE AVSLÖJAR!

Vissa tror att jag ska öppna butik, att Kan Dee Shop äntligen ska öppna en fysisk butik. Vissa tror att det är ett stort samarbete jag har på gång, kanske med nån stor klädkedja. Vissa tror att jag ska flytta utomlands. Vissa tror att jag förlovat mig. Vissa har till och med gissat att jag och min pojkvän ska gifta oss. Nä, rikitigt så skojj ska vi då inte ha det. Vi ska ha det ännu roligare!

Efter nästan två års betänketid har jag bestämt mig för att bli med vovve. Men du är ju pälsallergiker!? tänker ni nu. Jomen det är jag ju. Det är typ det allra värsta med mitt liv. Varför blev just jag pälsallergiker för?! Liksom det va då själva fan! Jag som älskar djur mer än allt annat! Hade jag inte varit allergisk hade jag ridit, haft egen häst, haft hundar, kor, grisar, katter, fåglar, råttor, möss, kaniner, alla djur du kan komma på. Lovar.

Men min bästa vän har en alldeles underbar Lagotto Romagnolo, Divina, som jag är så underbart förälskad i. Hon är som mitt egna lilla barn. Jag får vara med hennes så mycket då min vän jobbar och pluggar mycket just nu. Jag har henne på jobbet (Kan Dee Shop) flera dagar i veckan och när hon reser bort bor hon med oss. Det mystiska är att jag aldrig känt minsta lilla symptom på allergi när jag varit med henne. Visst är jag mycket väl medveten om att det är väldigt individuellt och personligt hur man känner av sin allergi. Divina kanske funkar, men en annan hund av samma ras kanske funkar sämre. Hanar ska dessutom vara värre rent allergimässigt än tikar. Men jag tänker få det att funka. Är det så att jag skulle känna av så får jag käka allergitabletter varje dag. Jag är beredd på att ta dessa eventuella konsekvenser. Jag har dock hopp och känner på mig att det kommer att funka. Det måste det. När jag är med Divina kan jag borra in hela mitt ansikte i hennes päls och riktigt andas in utan att minsta lilla händer. Jag sover med henne i sängen. Jag gör allt med henne. Och jag känner ingenting. Jag känner mig som världens lyckligaste tjej som får vara så nära och älska ett djur så djupt som jag gör!

Min allra bästa vän är också hundspykolog och kan mycket om hundar. Hennes föräldrar som jag står väldigt nära har hund, (Pappan till Divina). Mina föräldras, och även mina bästa vänner, som även är som extraföräldrar till mig har haft hund långt innan jag föddes. Ena är också hundpsykolog och har olika hundkurser. Därav väldigt kunnig och erfaren med hundar. Jag har växt upp med hundar i min omgivning. Med alla dessa omkring mig har jag en stor fördel och kommer att kunna få myket hjälp och stöd.

Jag har också stora förmåner då jag driver eget företag och kan bestämma själv över mina arbetstider, komma och gå hur jag vill och när jag vill. Vår arbetslokal ligger på ca 166kvm, är stor, rymlig, ljus och öppen. Där kan vovven fritt springa och vara med mig medan jag arbetar och jag får också tid att gå ut med den hur mycket jag vill. Nackdelen är att vi bor i lägenhet. Visst är det mest exemplariska att äga ett stort hus där hunden kan utnyttja trägården. Men vi har mycket skogar som ligger i anslutning till vår lägenhet som ändå inte är pytteliten, utan på ca 70 kvm med öppna ytor. Mina föräldrar äger också en underbar stuga med brutalt stor gård, hästhagar, ängar, åkrar och skogar runt om. Hur bra är inte allt detta?

Min bästa vän är mitt största stöd i mitt kommande valpköp. Hon har rekommenderat samma kennel som Divina kommer ifrån. Valpar väntas nu i februari och de vill flytta i början på maj. Jag har redan tingat en tik. Hon får gärna vara vit, eller lite aprikosfärgad men i det stora hela så är det naturligtvis personligeheten som  jag kommer att gå efter. Det bästa är ju om valpen passar mig och min personlighet. Sen vet vi ju inte heller vilka färger som ploppar ut. Alla kanske blir bruna. Men det gör som sagt inget.

Hos mig och Marco kommer vår lilla tjej ha det så bra som hon bara kan ha det. Ojojoj så mycket kärlek den lille plutten kommer att överösas med från oss. Men jag kommer också, självfallet, att lägga ner mycket tid på uppfostran och lydnad. En odräglig hund accepterar jag inte. Det ska bli otroligt spännande att bli hundägare. Det är en helt ny livsstil som jag kommer introduceras till. Om jag är nervös? JA! Självklart är jag fruktansvärt nervös över allt. Det är ju trots allt som att skaffa barn och det gäller att göra 'rätt' från allra första början. Tur jag har nära och kära som leder hundkurser så det kommer att bli många sådana.

Ni kanske förstår hur upprymd jag är över det här? Hur lycklig jag är? Hur ljust jag ser på mitt fortsatta liv med tillökning i familjen? Det jag gör nu, förutom att studera och läsa på om hundar, är att hålla tummarna, tänka positivt och ha hopp om att allt ska gå bra. Jag vet att det kommer att bli tufft också, det är ju ingen dans på rosor att skaffa valp och det är väl just därför jag är nervös? Men redo, ja det är jag. Och envis är jag med. Vilja har jag dessutom så det räcker och blir över.

Så där.. nu är det avslöjat. Hela mitt liv kommer liksom att förändras, fattar ni? Aaaaaahhh! Jag kan inte fatta att det här händer mig? Det är så overkligt, som att jag drömmer. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle bli hundägare. Aldrig. Nu går en av mina många drömmar i uppfyllelse och drömmen som står på tur är att jag inte blir allergisk och att allt ska gå bra. Att jag kommer att bli en bra 'mamma'. Att vovven kommer att drunkna i kärlek, det råder det däremot ingen tvekan om!


Några av Lagotto Romagnolos positiva egenskaper: De är lagom stora, otroligt keliga, kärleksfulla har lätt för att lära och hårar ingenting.


Nu mina fina läsare har jag skrivit ett väldigt långt inlägg här. Men eftersom det här är så stort för mig så.. antar jag att det kändes viktigt för mig att berätta för er och utförligt dessutom. Det här är en glädje jag gärna vill dela med mig av. Sen vill jag också passa på att fråga mina läsare med hund om ni kan ge mig alla tips och råd ni har. Bomba mig. Jag sitter här så glatt och antecknar i min hundbok, så allt ni vet uppskattar jag om ni vill dela med er av. Slutligen, ett litet videoklipp från You Tube på Lagotto valpar.. Åh jag smälter!

// Mixed

I MORGON AVSLÖJAR JAG NÅGONTING STORT


Weheartit.

Hörrni, tusen tack för alla era fina kommentarer. Ni är hur underbara som helst. Jag fattar inte hur jag kan ha så fina läsare, ni är så himla snälla, så givmilda, så fina. Tack!!!

Minns ni när jag skrev det här? Vår tripp till Mariefred blev tyvärr inställt, men det roliga som kommer att hända kommer fortfarande att hända, utan eller med tripp till staden. Eftersom att det är en sådan stor grejj som kommer att hända så har jag velat avvakta att berätta för er tills jag verkligen känner mig redo och ens VET hur jag ska berätta det. Hur ska jag ens kunna börja? Hur ska jag kunna sluta? Jag är så lycklig över det här att jag har fjärilar i magen bara tanken snuddar vid mig. I morgon kommer jag att avslöja vad det hela handlar om. Sålänge, under tiden, så kan ni ju få gissa vad ni anar att det kan vara :) Vad tror ni?

28 februari 2010. Jag startade min blogg mars 2009 och lyckades under ett år skaffa mig 1242 prenumeranter. 2010 känns som hundra år sedan, samtidigt känns det som att det var i går. Jag har alltid jobbat hårt med bloggen, alltid bloggat mycket och haft en väldig inspiration till att blogga.


28 februari 2012. Idag, exakt 2 år senare har jag lyckats få 3865 prenumeranter till vilket är fantastiskt roligt! Vilken framgång! Fast är verkligen bloggen bättre nu än förr? Just nu känns det som att jag är inne i en otrolig bloggtorkeperiod. Kanske är det för allt hemskt som precis har hänt inom familjen och så.. Det står helt still i huvudet, jag vet inte vad jag ska blogga om..

Hur har jag då lyckats få så många fina trogna läsare?
5107 prenumeranter senare är min blogg Världens andra största konstblogg. Bloggen växer sig större och större för varje dag men jag vet fortfarande inte varför. Nästan alla storbloggare lägger upp massvis med snygga bilder på sig själva, något jag misstänker är en stor del av deras framgång. För det är ju faktiskt så att om man är fin så blir man automatiskt mer intressant? Rätta mig gärna om jag har fel. Men jag lägger aldrig upp bilder på mig själv. Jag hatar att vara med på kort och jag hatar att fotas. Jag hatar att se mig själv i spegeln. Jag undrar om min blogg varit ännu större im jag bjöd mer på mig själv? Jag minns att jag var mer personlig i bloggen förr. Jag kunde skriva mer öppet om hur jag kände osv. Idag vågar jag inte det. 5000 personer är ändå ganska mycket för mig, kan jag verkligen skriva så öppet om saker och ting för så många människor? Jag förstår att Kenza inte är mer personlig än vad hon är. Jag förstår henne verkligen. Nu går det ju knappast att jämföra lilla mig med en av världens största bloggerskor liksom men ändå.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget men kanske ville jag visa hur snabbt min blogg har vuxit, men att jag inte riktigt vet varför. Och att jag gärna skulle uppskatta lite peppning från er när det gäller bloggandet för just nu sitter jag fast. Jag känner mig lite vilsen i pannkakan. Många säger att man inte ska fråga sina läsare vad de vill att man ska blogga om, för man bloggar ju för sig själv. Men jag håller inte med, visst bloggar jag för mig själv och om det jag känner för, men jag bloggar ju allra mest för er skull. Jag vill tillfredsställa er (Kan misstolkas), ge er inspiration och sprida glädje. Jag vill ge er någonting, förstår ni? Just nu vet jag bara inte vad, så ni får gärna komma med önskemål på olika typer av inlägg och vad ni vill att jag ska blogga om. Det skulle jag uppskatta :)

OM MIG:
Hej! Jag heter Sandra (Tidigare känd som "Kan Dee" och grundare av webshopen Kan Dee Shop) och bor i södra Portugal tillsammans med min framtida man Marco och vår hund Selma. Här skriver jag om mitt liv som konstnär och designer och delar med mig utav min vardag. Läs merhär.

KONTAKT:artbykandee@hotmail.com

@ARTBYKANDEE

INSTAGRAM